tisdag 7 februari 2017

Vilken aktie har minst nersida? Om att minimera risker

Nästan all rapportering i ekonomimedia om placeringar, investeringar (eller ren spekulation) handlar om potentialen - hur mycket uppsida det kan finnas i en viss fond eller en aktie. Alternativt: Här är fonderna/aktierna du skulle ha haft 2016 för att ha maxat din avkastning. Ni har säkert läst på börssnack, forum eller för den delen vissa twitter-diskussioner; ett visst bolag kan vara en potentiell kursdubblare, femdubblare eller t o m kunna bli en tiotaggare. Oftast med en väldigt kort tidshorisont.  Kommentarer till en aktie som står i 1.70SEK i Augusti kan vara: "När X och Y händer - som en massa indikationer tyder på/"kunniga" om bolaget visar - får vi norr om 10kr innan jul. Let the winners riiiideeeee" (ibland lite mer ödmjukt: "om X och Y", "som vissa källor hävdar" och "kan vi kanske få 5kr till Jul")




Jag gillar också att ha en aktieportfölj som har möjligt att förränta min familjs sparade medel väl. Och jag gillar kursdubblare, femdubblare etc. Har inga problem med det. Dessa är några av de aktier jag har ägt lite mer än 10 år i någon form: Kinnevik, Investor och Fenix Outdoor. Utan utdelningar beaktade har Kinnevik nästan fyrdubblats, Investor (som jag har ägt lite längre, se graf nedan) sjufaldigats och Fenix Outdoor gett 13 gånger pengarna. Och detta är inte totalavkastningen utan bara kursvinsten. Tyvärr har jag sålt av stora delar av dessa innehav när jag funnit dem övervärderade (och i mindre utsträckning kommit tillbaka i aktierna) så jag har bara delvis varit med på t ex Fenixs fantastiska resa med något större belopp.




Jag har en lång tidshorisont (det innebär inte att jag är långsiktig i varje enskilt innehav, bara att min portfölj i sig själv är ett långsiktigt projekt). Men oftast behåller jag mina större innehav en lång tid. I vissa fall har jag inga planer på att lämna bolag som jag investerat i alls. Compounded interest gör jobbet om jag hittar bra bolag. Man måste inte ta hög risk för att få bra avkastning. Men man måste bara "ha gott sittfläsk", för att tala med Qviberg.  


Ganska regelbundet går jag dock igenom både min korta och min långa portfölj. Vad jag då är ute efter: Var finns den stora nedsidan? Jag ställer då frågor som dessa:

A) Bolagsrisk
Har nya risker tillkommit i mina innehavsbolag? Har risker som fanns tidigare nu ökat i bolagen? Betyder denna förändrade risk att aktien för detta bolag - min investering - har blivit osäkrare?

Det var därför jag till slut sålde Getinge efter nästan ett decennium i min portfölj. Den allt större goodwillposten från alla förvärv och de allt större långa skulderna av samma skäl ökade gradvis - år för år - risken i bolaget. Och när dessutom offentliga utgifter, bl a till sjukvård/vård/omsorg, blev mer restriktiva i många länder efter finanskrisen försämrades Getinges förmåga att ta betalt och få avsättning för sina produkter. Detta gjorde också att lågprisaktörer gjorde intrång på deras marknader. Och på toppen av detta kom FDA problemen i USA. Typisk bolagsrisk som blir aktierisk. Getinge-aktien är ner ca 35% sedan jag sålde. 

B) Aktievärderingsrisk
Finns det stor nersida i själva aktiekursen? Har Mr Market låtit värderingen dra iväg alldeles för högt? Har nyckeltalen blivit stratosfäriska? Det kan vara fantastiska bolag. Men ibland blir marknaden alldeles tossig i denna typ av bolag. Och då får vi stor multipelexpansion. Bolag av typen Fortnox, Vitrolife, Cellavision, Boule Diagnostics verkar alla vara fantastiska mindre bolag i sina nischer. Men frågan är om P/e 40 - 60 är rimligt? Om något negativt skulle hända dessa bolag, var hamnar vi då? Vad är nersidan?

Avanza som jag äger lite via investmentbolaget Creades har idag en hög värdering (källa Reuters 7 Feb):  P/e 30.6, P/S 10.6, P/Eget Kapital 9.3 och Pris/Kassaflöde (TTM) ca 30. Detta vore kanske ok om Avanza hade en fantastisk tillväxt.  Men försäljningen växer 6 - 7% årligen, och tidigare har vinsterna per aktie vuxit minst lika fort som detta. Men vinsterna växer inte så mycket längre. Faktum är att vinsterna sista året faktiskt minskat - 5% (TTM). Bolaget har alltså för närvarande sjunkande vinster (negativ vinstillväxt). Då blir denna värdering saftig. Och jag har minskat två gånger de sista åren i Creades, huvudsakligen p g a Avanzas värdering och dess stora del av portföljvärdet. 

C) Är jag diversifierad
I mitt fall oftast inget större problem. Jag har en diversifierad portfölj. Flera investmentbolag är tunga innehav. Har aktier på flera marknader även om Sverige och Norden dominerar. Och sätter man samman min korta med den långa portföljen blir det mycket stor diversifiering. Jag har en pragmatisk investeringsstil. Verkar en aktie vara "billig" i något hänseende (finns många anledningar) har jag inget problem att addera denna, antingen i den kortare portföljen eller i den långa. Risken i mitt fall är mer att inte hinna läsa alla rapporter och information om bolagen - inte att jag tar risk vad gäller för lite diversifiering. Jag äger antagligen aktier i för många bolag. Men jag hinner fördjupa mig i alla större investeringar. 

Målet är således att förvalta kapitalet på ett sätt där nedsidan skall vara så låg som möjligt. Att skydda mina besparingar mer än att försöka "maxa" min avkastning.




Men under stora börsras som 2008-09 åker man ner oavsett. Alla aktier går då ner. Men aktier som har rimligare värderingar, i utgångsläget, starka balansräkningar och mindre bolagsrisk går ner mindre. Om din portfölj går ner 32% under en stor nedgång, medan OMX index går ner 42%. Då har du gjort de riktigt bra. 

Värdeinvestering a la Graham et al är det bästa botemedlet jag har sett hittills vad gäller att beakta nedsidan. Rimliga/Låga värderingar och starka/sunda balansräkningar. 

Vilka/vilken aktie tycker ni har minst nersida just nu? Varför? Motivera gärna! Jag tänkte främst på Stockholmsbörsen, men bolag från andra marknader går bra också!

tisdag 31 januari 2017

Om teknikbolag, digitalisering och paradigmskiften

Avancerad teknik, speciellt potentiellt framtida sådan, är något som en riskminimerare generellt har undvikit som investerare (inspirerat av W Buffett's "circle of competence" resonemang). Men det tycks mig som om algoritmer, robotar, AI och digitalisering nu har gjort verkligt intrång även i bolag som jag traditionellt investerar i (mitt investeringsuniversum). I gårdagens bokslut märker man hur en logistikmästare i en globaliserad värld som H&M ser sin affärsmodell under attack från digitaliseringen. Min fru och jag har ägt H&M i vår långa portfölj i mer än i ett decennium. Ett bra innehav. Men bolaget har delvis hamnat i ett nytt paradigm och marginalerna har krympt. Denna slide från en IBM presentation (The Digital disruption has already happened) visar vad vi redan är 2016/2017:

Alibaba, Amazon och Zalando är nya giftiga konkurrenter för H&M. Och den konkurrensen har nog bara börjat. Det känns bra att ha ett lika stort innehav i Kinnevik (storägare i Zalando) som i H&M. Tyvärr är det lika svårt att räkna ut värdet på flera Kinneviksbolag som att förutse hur väl H&M kommer att tackla digitaliseringen. I paradigmskiften är det knepigt att göra prognoser baserat på historiska data. Kanske kan man se vissa trender, Zalando ökar sin marginal år för år. Och eftersom H&M's marginal minskar år för år kommer gapet mellan dem kanske gradvis att försvinna? Denna artikel i VA visar på Zalandos ambitioner; drygt ett år gammal text - hur mycket av detta är redan uppnått? Det går fort i hockey, för att tala med Ekholm.


Två i media utskällda (av olika skäl) svenska högteknologiska bolag är Fingerprint Cards och Ericsson. Jag tänker inte här tala om aktien Fingerprint eller Ericsson, ej heller dess ägare.  Istället fokusera på dessa spjutspetbolags verksamhet med min ytliga kunskap. Denna färska artikel om Fingerprint är intressant. De levererar alltså ca 1 miljon sensorer om dagen; det känns inte som att bolaget och vad deras fantastiska ingenjörer åstadkommer får något större utrymme i t ex media. Hur många högteknologiska bolag har vi fått fram på OMX Large Cap de sista årtiondena?

Om ni tittar in på Fingerprint Cards utmärkta hemsida  kan ni se vilket typ av bolag detta är bl a genom att se vilken personal de söker:

Så som jag förstår det har Fingerprint ca 400 medarbetare just nu. Bolaget ät typiskt för den "FANG värld" vi lever i. Få men högutbildade (närmast en sorts akademisk elit) anställda i tekniskt/matematiskt avancerade bolag som har höga börsvärden och stark marknadsposition.


Ett annat bolag som har fått mycket negativ press är Ericsson. Det intressanta först är att Göteborgsföretaget Fingerprint skulle nog inte finnas utan Ericsson. Ericsson har drygt 100 000 anställda. De satsar enormt på forskning och utveckling. Enligt senaste årsredovisning 2015 har de investerat hela 165 Miljarder SEK på FoU de sista fem åren. Ericsson har drygt 39000 beviljade patent och hela 23700 anställda inom forskning och utveckling(årssed 2015) - en ganska stor del av den totala personalstyrkan. Här ser ni (nedan) bolagets strategi för patent och licensieringar, 2015 hade Ericsson hela 14.4 Miljarder i inkomster från patent/licensiering. Det är dock mindre för 2016 enligt nytt bokslut.

Den här artikeln förklarar skillnaden mellan 3G/4G/5G samt förklarar lite djupare vad 5G eventuellt kommer att bli (What a 5G network can do for you). Det är fantastiskt att Sverige har ett bolag som är med och leder denna utveckling. Och Ericssons ingenjörer har alltså lyckats få drygt 39000 patent genom Forskning och Utveckling under åren. En enastående prestation! 

Ericsson har dock blivit ordentligt tilltufsade av den kinesiska konkurrensen från ZTE och fr a Huawei (det sistnämnda uttalas "shaawej"). Deras intåg har gjort att det bara är Nokia et al och Ericsson kvar av de traditionella telekomspelarna. Det är detta som marknanden oroar sig för vad gäller Fingerprint, att spelare som kinesiska Goodix, taiwanesiska Egis technology, men kanske också amerikanska Synaptics och kanske fr a Qualcomm, samt norska Next och IDEX skall konkurrera ner dem.  

Nu undrar ni kanske vad har den första delen av detta inlägg att göra med den andra delen?

Min fru och jag har sedan länge haft investmentbolaget Latour i vår portfölj. Det håller på med saker jag i stort begriper; både i deras börsnoterade bolag och den helägda industrirörelsen. Största innehav är låsbolaget Assa Abloy som utgör ca 1/3 av Latours totala substans. Men Assas lås utvecklas allt mer i en "high tech riktning" - långt bortom de mekaniska låsen. Denna del av Assa Abloy (FutureLabAssa) håller på med i stort samma sak som Fingerprint Cards. Och Assa köpte ett biometribolag 2014. Detta innebär alltså att delar av de klassiska verkstadsbolaget Assa Abloy delvis har produkter (och gör F&U) som konkurrerar med ett bolag som Fingerprint Cards. 

Som riskminimerare har jag tradionellt gillat investmentbolag, storbanker, större försäkringsbolag, dagligvaruhandel och konsumentvarubolag. Alla dessa utmanas/omstöps nu delvis av digitalisering och annan high tech.  

Våra storbanker är i stor utsträcking IT-företag idag och utsätts för konkurrens från fintech- uppstickare som t ex Collector. Samma tendens finns i försäkringsbranschen där AI provas i Japan av ett försäkringsbolag. Tesco och ICA har numera konkurrens från Mathem.se men också alltmer av bolag som Amazon. 

Industrivärden och Investor, två tunga innehav i vår portfölj, äger bolag som redan känner av det tekniska paradigmskiftet. Hur kommer Sandvik att påverkas av 3D printing (vet att det jobbar lite med detta i Sandviken)? Hur kommer Volvo lastvagnar påverkas av ett självstyrande/automatiserat transportbilssystem? ABB är delvis en del av robotiserings och automationsvågen - kommer de gå vinnande ur denna eller kommer andra mer fokuserade konkurrenter att konkurrera ner dem? Hur kommer SEB och SHB klara digitaliseringen på längre sikt? 

Detta innebär för oss att det kanske kommer att bli svårare att hitta stabila långsiktiga investeringar. Vad tror ni - har jag överdrivit paradigmskiftet? Eller är detta bara början?





lördag 14 januari 2017

Om frihet, sparande, livsfilosofi och arbete

Av en slump lyssnade jag på Nordnets Sparpodden (har bara lyssnat några gånger förut även om jag gillar Peter Benson skarpt) och blev introducerad till bloggaren Onkel Toms stuga. Podden fick mig att tänka på hur min familj lever och vi delade både ålder, utbildningsnivå och familjesituation med denne bloggare. Jag följer inte livsstilsbloggare generellt sett. Men t ex Cornucopia, som jag följer till och från, har ju bytt livsstil till ett hus på landet och bl a egen odling av grönsaker med djur. Podd-avsnittet diskuterade också preppers (som byter till en mindre konsumistisk livsstil med egen producerad mat på landet utifall att katastrofen kommer så som jag förstår det), såväl som människor som har mer av ett sustainability/miljötänk. Men poddavsnittet avhandlade också val man gör som familj vad gäller köp av varor och tjänster. Och vad dessa kostar och vad vi får ut av dessa, samt vilket sparande detta skapar utrymme till. Men kanske fr a hur man på kort tid snabbt kan bli ekonomiskt oberoende - och eventuellt bli fri genom en lågkostnadslivsstil. Det som är bra med bloggen Onkel Toms Stuga är att den också handlar om livsfilosofi i vid mening och har ett ganska mångfacetterat angreppsätt som tilltatar mig. Här kommer mina initiala reflektioner kring dessa ämnen. Eventuellt leder detta till mer djupgående inlägg senare. Vi får se. (Nedan Reslow's - Tristans livsfilosofi)



Min familj är utlandssvenskar sedan 15 år. Vi har levt i Centraleuropa 1/3 och Östasien 2/3 av denna tid. Detta påverkar naturligtvis mina perspektiv på frihet, sparande, livsfilosofi och arbete.
  • Vi har "expat-inkomster" och "expat-utgifter". Ibland när min fru och jag båda har haft bra  utlandsjobb har vi haft en hög gemensam arbetsinkomst. Men vi har då också haft mycket höga kostnader för boende, transporter, barnomsorg, skola, service till hemmet etc. Men också nöjen/resor - vi har då unnat oss. Men ibland har vi bara haft en lön, vilket ett par år har lett till att vi har gått back ekonomiskt totalt sett. Det har varit en ekonomisk berg- och dalbana men vissa år har vi kunnat spara ganska mycket; detta har givit grundplåten till våra aktieinvesteringar. Detta skedde fr a innan barn och med ett barn (2002 - 2007) då vi båda jobbade i stort sett under hela perioden. Nu har vi tre barn och det leder till mycket högre kostnader för att t ex flyga hem från Asien och hälsa på släkt och vänner på jul/nyår. Men barn är (självklart) främst en tillgång och inte en börda eller kostnad.
  • Vi har spenderat mycket tid på ställen som många barnfamiljer i Sverige drömmer om göra långresor till eller t o m flytta till t ex Thailand/Indonesien/Vietnam/Cambodia/Australien. Men oftast kortare resor, som max ett par veckor, men totalt har vi under åren spenderat mycket tid i dessa länder och ofta på stränder vid kuster eller öar (vi har också tidigare i våra liv rest som backpackers i Östasien). Med lågprisflyg kostar det inte så mycket att resa i regionen. I mitt perspektiv, och detta är verkligen ingen generell sanning, romantiserar kanske många bloggare ett liv i Sydostasien. Visst kan man då och då få fantastiska upplevelser på en paradisö och göra roliga saker som att snorkla på ett rev i klart vatten. Men dessa länder (utom Australien förstås) är utvecklingsekonomier. Och ju mer man vet och förstår om dessa länders situation, dess människor, kultur och sammanhang blir perspektiven väldigt annorlunda. Om man bor en längre tid kryper denna verklighet närmre på; många människor med de lägre inkomsterna i utvecklingsekonomier möter ibland en ganska grym, hård verklighet där t ex en storm kan förstöra det enklare hus man kämpat för att bygga. Dessutom kostar skola, sjukvård, barnomsorg etc av kvalitet väldigt mycket i Sydostasien. Så de som verkar billigt på en semester till Khao Lak blir helt annorlunda om man skall få liknande standard som i Sverige på mycket av vad en familj behöver vad gäller service - men också materiell standard (kanske viktigare för boende för längre tidsperioder än man tror). 
  • Många svenskar underskattar nog också lite vad det innebär att leva i ett land med fyra årstider, tillgång till vacker natur och ren luft (och en fungerande demokrati, men det behandlar jag inte här). I Sverige kan man göra många - ofta billiga - vardagsäventyr som är svåra att göra om man t ex lever i en asiatisk storstad - en cykeltur, några timmar i pulkabacken, en promenad, plocka svamp i skogen, lite längskidor eller skridsko om vädergudarna tillåter, cykla utan en massa trafik, en kort kayaktur, ett bad i en sjö eller grilla i naturen. Många svenskar tycker nog att att den kalla mörka vintern är för lång. Men att hela tiden leva i ett tropiskt/subtropiskt klimat blir ansträngande på ett annat sätt. Och att som vi gjorde ett tag, att bo med små barn i Pekingföroreningarna skapade ångest - men gav också perspektiv. I Sverige är luften oftast frisk. Jag tror att alla klimat har sina för och nackdelar vad gäller livsstil. Att leva i en Asiatisk storstad kan vara väldigt givande men ibland kan du vara timmar från ren luft och natur. Att leva på en paradisö i tropikerna kan vara fantastiskt i en månad som avbrott mot livet i det mörka, kalla Sverige på vintern - men att hela tiden leva så är något helt annat. Eller ens leva så en hel period från November - Mars. I nationalekonomi finns det djupsinniga begreppet avtagande marginalnytta (En Mars chokladbit är god, men den fjortonde är något helt annat och ger mycket mindre tillfredställelse)Därför tror jag att variation, oavsett var man bor är centralt. 
  • Många bloggare verkar spara i aktier för att kunna lämna ekorrhjulet och sluta att vara löneslav - att bli fri. Många drömmer då om att kunna leva på passiva inkomster som t ex aktieutdelningar. Alternativt kunna pensionera sig tidigt med en bra ekonomisk standard. Kring detta tänker jag: pratar vi om frihet från eller frihet till. Man kan inte bara ha ett frihet från perspektiv. Då vet man bara hur man inte vill leva. Man måste mycket tydligt och realistiskt veta vad man vill ha frihet till. Detta är mycket svårare (en av styrkorna med Onkels Tom Stuga är att den bloggen verkligen också behandlar "frihet till" på djupet). Gillar man verkligen sina hobbies så mycket som man tror? Att trappa ner gradvis är nog klokt. Att börja med att jobba deltid för att få mer tid till dessa intressen/livsstil. Men om man t ex flyttar till en gård på landet för att ha lite djur, odla grönsaker; då får man kanske en rimlig blandning med att t ex läsa, blogga och cykla mountainbike och en livstil som innehåller en del arbete som påminner om en bondes. Men om man har djur som får/getter/hönor då blir det svårt att lämna för en resa - ens för några dagar. Många av min frus och mina arbeten har varit i många avseenden stimulerande. Och jag tror inte vi kommer att pensionera oss i förtid även om vi ekonomiskt kanske skulle kunna detta inom en inte allt för lång tid. Därmed inte sagt att vi båda väljer att ha krävande heltidsjobb hela tiden. Men den sociala gemenskapen och strukturen som ett arbete ger kanske är mer värdefullt än man tror? Dessutom kan en större diversifierad aktieportfölj ge ett sorts trygghet - oavsett hur eller om den ens används. 
  • Om att spara. Jag tycker man skall spara så mycket man kan, så länge man har livskvalitet. Detta är mycket individuellt. Men man kan ju inte skjuta upp alla glädjeämnen till imorgon. Men vi har t ex inte ägt bil som utlandssvenskar. Vi har några år varit med i bilpool men oftast åkt tunnelbana/tåg/buss/taxi/uber/skolbuss för barnen - beroende på landet vi bor i. Detta har sparat oss mycket pengar - och besvär. Fru riskminimeraren älskar att laga mat och baka. Det ger vardagsglädje, familjen äter tillsammans, men har också sparat oss mycket pengar. Men i flera asiatiska städer som vi bott i har man kunnat äta ute både gott och billigt - om man vill. Men igen: det handlar om variation. Ibland har vi också splaschat ut på bättre restaurangbesök, men det är sällan värt pengarna vad gäller maten (med några undantag) - det är oftast mer den social aspekten som gör detta värdefullt om man är där med goda vänner. 
  • Risken med att föra en minutiös budget - men att inte göra någon form av budget är heller inte bra. Jag tror att det är jättebra att göra ungefärliga kalkyler om vad en bil, en lång resa eller ett  boende egentligen kostar. Men jag tror att man skall vara försiktig med att bli slav under en detaljerad budget av små vardagsutgifter. Visst kan det vara bra att veta hur mycket t ex pastan kostar per månad - men vad den där andrabilen kostar är antagligen mycket viktigare. Proportioner är viktigt. Min fru och jag har ofta gjort ungefärliga beräkningar av vad t ex en resa kostar. Och oftast t ex undvikit att lägga pengar på nya dyra möbler. Om man flyttar ofta (och kanske inte kan ta med allt bohag och måste sälja mycket billigt eller ge bort)  och har mindre barn kan detta vara ren kapitalförstöring. Men med detta menar jag inte att man skall bo i ett råttbo. Men på Blocket-liknande sidor kan man ibland hitta jättebra grejor som komplement till några möbler man köpt annorstädes. Eller en kompis eller kollega kanske skall flytta, ofta kan man köpa - eller få - bra grejor från dem.
  • Detta var lite initiala funderingar från mig här i Östasien. Kanske romantiserar jag Sverige lika mycket som svenskar romantiserar Sydostasien? I slutändan handlar det om att leva ett så bra liv som möjligt. Och drömmar är kanske en del av detta bra liv. De motiverar oss. 

fredag 6 januari 2017

Det tuffar på och comebacks

Det mesta i min (och min frus) portfölj tuffar på. Den långa portföljen hade en totalavkastning på drygt ca 20% för 2016.



Kanske har det tuffat lite väl bra sedan finanskrisen givet den underliggande vinstutvecklingen i bolagen? 

Dessutom börjar vissa av dessa "tuffarbolag" att bli riktigt långsiktiga investeringar för mig/oss (Se listan nedan med bolag som vi har ägt i någon utsträckning sedan ursprungsinvesteringen.) Tyvärr har jag/vi sålt - i vissa fall stora - delar av investeringarna efter hand. Och i vissa fall har vi ökat senare, ibland på betydligt högre kursnivåer, men ibland också till betydligt lägre kursnivåer som i t ex Kinnevik och Industrivärden under finanskrisen. Kanske skulle vi kladda lite mindre i vår långsiktiga portfölj?

Riskminimerarens initiala investeringsår - äldre än 10 år:
Investor 2003
Kinnevik 2005
Öresund (som sedan delvis blev Creades) 2005
Industrivärden 2005
Berkshire Hathaway 2006
Fenix Outdoor 2006
SHB 2006 

Men även om ovan beskrivna tuffarbolag har haft ett bra 2016, utom Kinnevik, så är detta kanske året för comebacks för mina tidigare besvikelser i portföljen. 




Många av dessa comeback-bolag har köpts som (deep) value investeringsinslag i portföljen; detta kan t ex innebära t ex stor rabatt på eget kapital. Det är bolag med problem som därför misstros - ofta med rätta -  stort av marknaden vilket leder till allehanda låga nyckeltal. De har ofta karaktären av turnaroundbolag

Vår långa portfölj har inte denna typ av bolag som bas men som en mindre del. 

Vissa bolag har nu sett denna vändning och är tillbaka i gott slag (Danske Bank), och andra är en bra bit på väg (Oriflame) och vissa kanske inte kommer att lyckas att nå tillbaka till gott slag (Commerzbank).

1) Ett knippe europeiska banker - en korg (Raiffeisen/Santander/Commerzbank/Danske Bank) som jag köpte 2013. Tanken var att den fina utvecklingen jag fick i SEB och Swedbank efter finanskrisen skulle kunna upprepas i billiga europeiska banker. (Länkar till vad jag skrev på bloggen när jag köpte dem finns nedan för varje av dessa banker). 

  • Danske bank (Danmarks bank Nr 1) har blivit en mycket bra placering, initial investering strax under 90 DKK. Här har jag sålt hälften kring 215 DKK. Banken delar nu ut väl och har en stark position på dansk (nordisk) marknad. Det innehav jag har kvar nu får ligga kvar som ett långsiktigt kvalitetsinnehav, värdering kring 1.5ggr boken, vilket var mitt riktvärde.
  • Commerzbank (CB: Tysklands bank No 2) köpte jag i samband med deras 4e nyemission efter finanskrisen till P/B 0.3/0.4. Min analys var att det skulle bli den sista de behövde. Och det har stämt- hittills. På relativt kort tid dubblades aktien nästan och då sålde jag hälften (se nästa punkt vad jag köpte). Men det innehav vi haft kvar har inte utvecklats så bra som jag hoppades. På sistone har aktien dock haft en stark utveckling och vi har en mindre kursvinst (igen). Men min hypotes är att om a) Deustche Bank har så stora problem och b) i en så bra ekonomi som Tysklands måste det finnas möjligheter för CB som tvåa på marknaden att nå bättre lönsamhet (man är stor mot tyska Mittelstand). Mitt mål var att banken skulle nå en värdering kring eget kapital. Det står fast. I nuläget är det ca 0.35/0.40 - så det finns stor potential...Man har börjat skära i kostnader de sista åren, speciellt på slutet. Vi får se hur länge jag har tålamod. Medans jag väntar får jag lite utdelning.
  • Den snabba vinsten från Commerzbank investerades i Raiffeisen Bank International (RBI: Österrikisk ganska effektiv bank med då lågt K/I tal som i samband med med min halva exit i CB var fördelaktigt värderad. Men p g a Östeuropa och Rysslandsexponering har den aktien haft en bedrövlig utveckling påverkat bl a av Putins aktiviteter i Öst (banken hade en stark position i Ukraina och Ryssland). När det såg som mörkast ut lyckades jag dock öka lite. Bolaget håller nu dock på fusioneras med stabila huvudägaren Raiffeissen Zentral Bank och har gått mycket bra på slutet. I dagsläget har jag nått en mindre kursvinst i detta bolag och pyttelite utdelning. (Men jag har naturligtvis haft en alternativkostnad). Det nya bolaget kommer att bli ganska intressant med en stabil bas i moderlandet Österrike. Och RBI har lämnat vissa mindre marknader för dem i Östeuropa, men där de är kvar har de en riktigt stark marknadsposition som ser långsiktigt intressant ut. RBI värderas i dagsläget till 0.7 ggr eget kapital (rensat för goodwill) och P/e 14. Får utvärdera hur länge jag stannar kvar i den sammanslagna banken när jag sett fusionen fullt ut. Kanske långsiktigt?
  • Banco Santander är också en kvalitetsbank som faktiskt klarade den enorma fastighets/finans-krisen i Spanien väl men fortfarande inte fullt har hittat tillbaka till gammal god form. Det är en riktig bamse med ett börsvärde idag på drygt 70 Miljarder Euro. Varför denna bank? Den gav exponering mot ett Spanien (Iberiska halvön) som kom tillbaka; men detta är också Latinamerikas största bank, men också t ex bra positionerad i UK. Rensat för goodwill värderas de till 1.25ggr idag och P/e 15. Jag ökade lite i somras till vad som nu verkar ha varit en mycket låg värdering. Hittills ingen fantastisk investering, men inget bottennapp heller, och jag mottog aktier som utdelning under krisåren. Utdelning kring 4% idag. Detta kan bli långsiktigt innehav som komplement till Svenska Handelsbanken som ger exponering mot den Latinamerikanska tillväxtmarknaden. 



2) Oriflame
Jag har skrivit mycket om detta innehav på bloggen de sista åren. Det har ibland genererat en del lite spydiga kommentarer. Men i år lossnade det ordentligt för aktien och bolaget har hittat nya positiva tillväxtmarknader. Vi halverade vårt innehav kring 300 kr men är långsiktiga med resten av innehavet. Jag skrev detta inlägg om Oriflame - och att stå fast sitt case tidigare i år. Familjeägt bolag med intressant högavkastande affärsmodell. Grym utveckling sista året (källa: Reuters för grafer och nyckeltal).




3) Bonheur
Ett annat bolag jag skrivit mycket om på bloggen de sista åren och som också har genererat en del lite "tykna" kommentarer. Jag ser dock nu hur lite jag visste om denna branch och dess underliggande ekonomi i samband med mina första blogginlägg. Men jag har lärt mig mycket på vägen - och vi har fått 4.50 NOK i utdelning totalt (2.50 + 2) hittills. Dessutom är kursen idag lite högre än vårt GAV, till dagens kurs på ca 76 NOK har vi ca 15% kursstegring. På sistone har FOE uppvärderats ordentligt beroende på ett högre oljepris, och så också Bonheur sensate 3 månaderna som denna graf visar:




Men jag är egentligen mer intresserad av renewable-delarna av detta konglomerat och hoppas på mer satsningar i detta segment. Och vet naturligtvis inte hur priset på olja sätts om ett år eller två - eller elpriser. Men jag gillar familjeägda konglomerat. Och Ganger Rolf och Bonheur är nu ett sammanslagit bolag vilket gör bolaget mindre snårigt. Om FOE inte får värde 0 framöver- så ser detta intressant ut till dagens värdering också. Värden finns.

4) Tesco  
Det bolag som jag har skrivit mest om totalt - i volym - här på bloggen har blivit min kanske sämsta investering. Vi har en bra bit till break even här. (Försökte jag övertyga mig själv om en dålig investering?) VD'n gör dock ett bra jobb att hitta tillbaka till bolagets kärnverksamhet. Men det är som att vända en supertanker. Och pensionsskulderna har varit problematiska och skapar fortfarande problem i balansräkningen - något som jag underskattade i min analys.  Aktien får ett par år till på sig i min portfölj. Men enligt Kantar World panel ser UK marknadsdelen ut som följer - och då måste Tesco kunna få upp marginalerna från dagens knappa 2% upp till 4% som är målet till 2019/20 (man hade 5%+ marginaler innan problemen kom i dagen):



5) Ratos
Bedrövlig utveckling de sista 5 åren. Men mycket händer i bolaget nu; Arcus noterat, flera bolag sålda, ny ledning, och sorgebarnet Aibel kanske har en bättre framtid än vad man trodde? Aktien kanske har sett det värsta? Har ökar tidigare i år. De sista månaderna visar på comeback. Och utdelningen - hur stor blir den i denna nya finansiella situationen efter avyttringar och Arcus-noteringen?



Har ni också grundat med kvalitet i portföljen med ett mindre inslag av turnaround/deep valuebolag? Eller är jag ensam med en sådan allokering i en lång portfölj?

God Fortsättning på er!








fredag 9 december 2016

Till näringslivs- och ekonomijournalistikens försvar

"Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det."     Voltaire/E B Hall

Aktieinvesteringar, framgångsrika sådana, är helt beroende av yttrandefrihet och tryckfrihet. Om vi inte har tillgång till kvalitetsinformation kan vi inte fatta bra investeringsbeslut. Om vi inte får tillgång till fakta kan vi inte göra analyser. Om vi inte får olika perspektiv på ekonomi- och näringslivsfrågor kan vi inte göra fruktbara synteser. Och därför är kloka slutsatser - t ex vad gäller investeringar - beroende av ett öppet samhälle. 

På sociala medier tycker jag mig se en allt njuggare hållning mot professionell journalistik i vid mening, och eftersom denna blogg behandlar ekonomiska frågor - ekonomijournalistik i synnerhet. Jag tycker att vi har en professionell ekonomijournalistik av hög standard i Sverige. Visst är Financial Times och The Economist kanske mer högkvalitativa i många avseenden men de har en global marknad på språket engelska. Vi är bara ca 10 miljoner som kan svenska vilket ger en begränsad marknad för kvalificerad och djupgående ekonomijournalistik  Givet detta är t ex SVD Näringsliv, Dagens Industri, Affärsvärlden och efn.se riktigt bra; SVD Näringslivs granskning av Handelsbank-sfären var t ex lysande. Den kritiska granskningen gjorde också mina innehav i den sfären som t ex SCA och Industrivärden till bättre bolag och därmed - för mig - bättre långsiktiga investeringar. 

Dessutom finns många duktiga och initierade skribenter på sociala medier, kanske fr a på bloggar - men intressanta samtal kan föras på twitter också. Ofta i kombination. Men ibland saknas perspektiv och kritisk granskning i social medier. Investerare och spekulanter blir upprörda på skribenter och analytiker av annan uppfattning än dem själva. 

Jag skulle vilja hävda att man kanske skall lyssna extra noga till de som kritiskt granskar eller t o m sågar ett investeringscase man har. Tänk om man har missat något viktigt. Tänk om det finns perspektiv på en verksamhet man inte förstår - eller har ignorerat. Om inte annat kan det vara bra för att vässa det egna argumenten om varför ett visst bolag/aktie ser bra ut på lång sikt.   

Men jag tycker mig också se att professionella journalister inte riktigt får den respekt i sociala medier som de förtjänar. Kritisk granskning är svårt. Och lagstiftningen kring vissa ekonomifrågor är snårig. HQ affären är t ex mycket, mycket snårig. Här kan delar av näringslivsjournalistiken ha gjort Mats Qviberg till syndabock lite för tidigt. Och kanske har istället Finansinspektionen tagit en uppstickarbank mot bankoligopolet från spelplanen - och de skall istället nagelfaras? Alternativt tog man för stora risker i tradingavdelningen på HQ när man handlade i egen bok. Men frågan är om att dra banktillståndet var rätta metoden? Swedbank som är mer systemviktig tog nog t ex mer risker in i finanskrisen?

Slutligen kan det vara intressant att diskutera aktieanalyser som ekonomimedia gör. Här har de kanske inte riktigt samma edge mot t ex duktiga bloggare. Kvaliteten på Värdepappret, startat av några av våra duktigaste ekonomibloggare är minst lika bra soma analyser i aktiepress - oftast t o m bättre. Men man kan se via utmärkta SVD Börsplus att mer traditionell media kan skapa väldigt bra analysprodukter också. Via bolag som Nordnet och Avanza får man också ta del av mer och mer initierade analysprodukter av aktier. 

Slutsatsen är enkel. Pluralism är bra är för oss hobbyinvesterare.  

  • Vi behöver bra bloggar som Lundaluppens. 
  • Vi behöver Börsdata, Aktiespararen, Johan & Johan på börspodden, EFN börslunch. 
  • Men vi behöver också en klassisk journalistisk granskning av bolag och företeelser i näringslivet i t ex SVT, SR, DN, SVD eller DI. 
Kort sagt: vi behöver ett öppet samhälle där vi lyssnar och sakligt bemöter varandras argument. Eller?

lördag 26 november 2016

Asiatiska reflektioner 1 - att äga aktier i denna del av världen

Nu har jag levt ungefär ett decennium i Östasien. Ibland i lite kallare klimat, ibland nära ekvatorn. Jag tänkte att jag skulle skriva några inlägg med lite reflektioner kring saker jag observerat, erfarit, förstått och missförstått. Här överblick från tysk karta: 



I detta inlägg tänkte jag ägna mig åt varför jag bara äger aktier i Europeiska (speciellt Nordiska) och Nordamerikanska bolag. Och inte några asiatiska bolags aktier direkt överhuvud taget. I PPM (blir blygsam om man bor utomlands) har jag en del Skagen Kon Tiki som äger asiatiska bolag. Det är väl mitt enda lilla ägande i så fall.  

Man skall ha stor respekt för andra kulturer i allmänhet, och deras affärskultur i synnerhet. Sydkoreanska stora bolag är ofta konglomerat: Chaebols. Dessa är familjekontrollerade och skulle få Christer Gardell att nästan svimma. Exempel är Daewoo, Samsung, Hyundai, LG etc. Dessa bolag är inblandade i mängder av branscher. Mycket spretiga. Huller om buller. Och vet inte om ni såg i samband med kursande Hanjin Shipping - där var Korean Air största ägare. (Båda bolagen del av Hanjin group).  Bolagen i dessa konglomerat stöttar varandra på ett som jag tror är ganska ovanligt i västvärlden. Jag åkte Ubertaxi med en koreansk sparkad manager från rederibranschen nyligen. Han trodde att det skulle ta 5, kanske 10 år för den branschen att komma tillbaka. Och koreanska chaebols har större problem nu än på länge, enligt honom. Flera delar går nu dåligt samtidigt, t ex för Hyundai Heavy Industries - både skeppsbyggnad och byggandet av olje/gasplattformar och riggar. 

Lagstiftning - skydd av äganderätt. Som amatörinvesterare och småsparare har man en mycket dålig maktposition generellt - även i västvärldens demokratier. Då skall man nog undvika att investera i Kina eller Thailand. Minoritetsintressen blir liksom inte bättre skyddade där, om man säger så.

Språkproblem - mycket blir lost in translation. Visst rapporterar stora bolag på engelska i Östasien. Men jag tror att mycket nyanser och kontext försvinner i detta engelska, oftast översatta, material.

"Affärspressinsikter" - om man i Sverige följer kvalitetsaktiebloggar, affärstidskrifter, dagspress, EFN etc bygger man under åren upp ett sorts intuition för vilka man kan lita på. Tillit är viktigt för investeringar. Det är oerhört svårt att bygga upp en liknande kunskap vad gäller Japan, Indonesien, Kina eller Vietnam. Språket är ett hinder. T o m Hong Kong och Singapore som har väl genomlysta marknader på engelska; de har många nyanser som man inte förstår och man kan missbedöma vilka bolag som t ex tar stor risk eller inte.  

Det tar tid att följa många marknader - stor opportunity cost. Bara att följa Sveriges börs är en grannlaga uppgift. Tid är en knapp resurs. Man kan så mycket mer om svenska bolags sammanhang/historia/kontext än man kan om något annat lands; om man har vuxit upp i Sverige och har svenska som modersmål.

Statsmakternas (nyckfulla) ingripande - I Sverige förekommer en debatt om lagförslaget vad gäller vinster i välfärden. Detta är en startpunkt på lång process med remisser etc. I andra länder kan saker ändras över en natt. Kina har ändrat spelreglerna för multinationella utländska företag många gånger. Skatter kan också snabbt ändras - och man kan införa olika utlänningsavgifter och skatter. I vissa fall finns det korporativistiska drag.

Redovisningsstilar - jag kan inte ens tillräckligt mycket om svensk redovisning. Som t ex idag vid Lundaluppens påpekande om Balders skuldsättning (större än vad den verkar vara?) efter min tweet: "Tror man behöver ta med preferensaktierna som en parameter även om det tekniskt är eget kapital." Det är snårigt (om man inte har en magisterexamen i redovisning) för de flesta av oss amatörinvesterare. Och skall man investera i kinesiska, filippinska eller malaysiska bolag blir svårighetsgraden oerhört mycket högre. 

Varför gå över ån efter vatten? Tillspetsat varför investera i Takata när du kan investera i Autoliv? Om det finns liknande bolag i ett land där du kan ta till dig information på ett bättre sätt varför krångla till det. 

Svenska/Nordiska bolag har stor marknad i Asien. Du behöver inte köpa asiatiska bolag för att komma åt tillväxten i Asien. Kone har t ex Asien som mycket stor marknad. Mycronic > 50%, Nolato har ca 40%,  Vitrolife ca 35% av sin marknad i Asien.

Äger du bolag utanför Europa och Nordamerika? Har du funderat över ovan risker?  


torsdag 27 oktober 2016

Omstuvade investmentbolag, fadersuppror och nya fadersgestalter?

Mitt populäraste inlägg här på bloggen avhandlar investmentbolag, från Mars 2014: 10 skäl att äga en korg svenska investmentbolag. 

Min huvudtes har varit att jag som amatörinvesterare inte har tiden, expertisen och erfarenheten som gör att jag har en edge mot de skarpaste professionella finanshjärnorna. Därför har jag i allt ökande grad köpt in mig i investmentbolag sedan sommaren 2003; hittills en fruktbar strategi.

Den 13e Mars i år skrev jag följande inlägg.  Jag ökade då i Investor och Industrivärden som jag där redovisade. (Tidigt 2016 ökade jag också lite i Traction då substansrabatten var hög). Jag köpte också mer Kinnevik på försommaren för drygt 200 kr/aktien.

Varför köptes mer av dessa investment bolag då?

A) Ny VD i Industrivärden (Stjernholm) som har mandat att delvis stöpa om det lite trötta f d tjästemannastyrda bolaget. Något bolag på väg ut (Ericsson, kanske ICA); minskad skuldsättning önskas av huvudägaren och något/några mer medelstort bolag kanske läggs till portföljen. Lundberg kontrollerar och har investerat mycket av sitt kassaflöde från sitt investmentbolag i Industrivärden aktier, såväl som i SHB, Sandvik och Skanska som enskilda aktier. Lundbergs har köpt ut Indutrade från Industrivärden. Jag tyckte också att SHB då var ganska lågt värderad, det fanns potential i Sandvik, Volvo och Skanska till rimliga värderingar. Dessutom blev man indirekt exponerad mot SCA caset. Ganska bra substansrabatt också vid den tiden.

B) Investor. Ägt i någon form sedan sommaren 2003. Forssell fortsätter på Ekholms kloka väg. SEB var då ganska lågt värderat och rimliga värderingar i ABB/Atlas (i vart i mot hur de brukar värderas nuförtiden). Astra hade/har en bättre pipeline än på länge. Bra substansrabatt då som nu. Patricia Industries är mycket intressant med sin demografiska fokus, mot en åldrande befolkning (tyvärr får Ekholm annat uppdrag nu). Speciellt Mölnlycke ser fint ut - och är lågt värderat i boken. EQTs kassaflöde in i Investor är nog också underskattat.

C) Kinnevik. Har jag ägt sedan 2005 i någon form. Tycker bra om Cristina Stenbeck. Undervärderade men också mycket svårvärderade tillgångar. Ganska stor substansrabatt givet att man köper värdering av onoterat. Zalando potentiell guldkalv men också mycket hög värdering på tyska börsen. Mer riskfylld portfölj sista åren, med lite svajiga Millicom (som då var ganska lågt värderat) och stabilare Tele2 som kassako. (Tidigare Korsnäs och stabil vätskekartong till Tetra Pak som kassako.) Funkar i diversifierad portfölj som min, men inte alls lika stabila som t ex Investor. Men det finns många potentiella vinnare i deras portfölj.

D) Traction (se slutet på inlägget).

Nyligen har jag också gjort ett "metaforiskt" fadersuppror och minskat kraftigt i Douglas, Buffet/Mungers och Lundbergs bolag. Dessa finansfarbröder respekterar jag mycket och de har har gjort det fantastiskt över tid. De har inspirerat mig och gett bra avkastning! Men...

Latour blev jag ägare i 2011 när mina SÄKI aktier (inköpta innan och fr a i finanskrisen) slogs samman med Latour. Latour har sedan utvecklats fantastiskt, se graf nedan (från Reuters). Men nu känns värderingen väl tilltagen. Assa Abloy som är ett fint bolag men har mycket hög värdering( P/e 24, 19ggr kassaflödet, låga ental i tillväxt nu, högre goodwill än eget kapital), utgör stor del av Latours substans. Dock tog det emot att minska, men har minskat lite i början på 2015 också. VD'n Jan Svensson i Latour har nog varit Sveriges mest underskattade börs VD och gjort ett fantastiskt jobb. Men jag kan komma öka igen vid senare - bättre -  tillfälle.



Fredrik Lundberg är som en sköldpadda som vinner mot haren. Sakta, sakta bygger han och får över lång tid fin avkastning till låg risk. Men han har haft medvind med hur de allt lägre räntorna de sista 15 åren har påverkar hans fastigheter. Med hög värdering på flera portföljinnehav och premievärdering var det dags att minska. Har ägt i ca 5 år. Fin utveckling, se nedan.
                               

Vid kurser på 580 kr blir det svårt att motivera med en substans som utvecklas som nedan (se graf). Flera bloggargrannar som kan bolaget väl (t ex Stockman och Lundaluppen) hjälpte mig till detta beslut. Det tar emot att minska i något som är så här välskött med en så duktig huvudägare. Men så har vi det här med värderingen...och man kan öka en annan gång i bolaget.


I Juni 2006 gjorde jag min hittills största aktieinvestering i Berkshire Hathaway. Jag hade börjat läsa och begrunda Buffetts brev till aktieägarna,  och läst texter/biografier om Munger och fr a Buffett. Jag satte mig in ordentligt i bolaget, även om aspekter av en så omfattande försäkringsrörelse är teknisk och svår att fullt förstå. Åtnminstonde för mig. Jag har minskat lite en gång tidigare, men nyligen gjorde jag en större minskning. Bolaget är en maskin med enorma kassaflöden från helägda bolag och utdelningar från noterade bolag. Stor billig float att investera. Man återköper kring 1.2 ggr substansen.

Men nyligen sålde jag ganska mycket, men bolaget är fortfarande ett av mina största innehav. Jag har fått knappt 150% i avkastning på ursprungsinvesteringen från 2006 (se graf). 9.6 % om året (tack anonym). Bra givet risken.

Buffett är helt enastående som person och investerare. Munger är mycket lärd och skarp - lite svårare att gilla som person kanske? Men de är gamla. Munger är 92 år. Buffett 86 år. Och de rattar ett bolag med ett börsvärde på ca 350 Miljarder USD. Visst finns det duktiga medarbetare redo att ta över inom bolaget. Men det finns något med vad som hänt i Wells Fargo som oroar mig. Och att förränta en sån enorm tillgångsmassa är svårt. I vart fall om man skall slå index. Dessutom har USA gått fantastiskt sedan 2009 och värderingen är hög i många fall.


                                 
Vilka är mina nya "aktiefadersgestalter"?

Traction. Har ägt i någon form länge. Deep value inriktade klyftiga och duktiga Stillströms (fader och son) sköter Traction med den äran. Gör bra saker med ganska ordinära bolag. Hittar lågt värderade bolag med potential. Rekordstor kassa i Traction. Försiktigt, de är oroliga för negativ räntegalenskap. Har ändå gett fin avkastning. De var inne i Academia redan för länge, länge sedan, likaså Haldex, de hittar bolag som Nilörn. Förutom större poster i mindre bolag där de är aktiva, gör de bra finansiella placeringar på börsen. Köpte t ex stora poster SCA och Swedbank i finanskrisen; grym avkastning på dessa innehav.

Öresund. Mats Qviberg verkar som Munger vara en mycket skarp man, men kanske inte alltid den mest enkla att ha att göra med? Men han är nog Sveriges skickligaste förvaltare. Hittar ofta lågt värderade bolag som har potential. Grym stock picking gick tex in i Oriflame exakt rätt. Såg tidigt potentialen i Bilia och har varit med att omskapa. Hittade både bolag som Klarna och eWork tidigt. Och alltid en väl balanserad portfölj, stora som små bolag, som är riskminimerande. (Räknar inte in HQ bank i detta sammanhang. FI förstörde kanske ett bolag där?) Har gått mycket bra sedan splitten med Hagströmer (som i fornstora dagar). Innan finanskrisen mitt största innehav. Läs gamla Öresunds-årsredovisningar! På 90-talet och 2000-talet gjorde H & Q sanslöst bra affärer. Om och om igen. Exempel: fastighetsbolaget Drott, eller med Gardell som VD, vad de gjorde med Custos.

Bure Equity. Jag köpte ett lågt värderat Skanditek i finanskrisen. Hösten 2009 blev mina Skanditek - aktier i Bure Equity. Tigerschiölds är nog också lite underskattade. Att hitta och vara med att skapa både Vitrolife och Mycronic har gjort aktien till en raket. Nu kring 100 lappen. En femtaggars på fem år. Investerar i bolag utanför mitt investeringsuniversum. Men har stor kassa som skydd för riskerna i rörelsebolagen.

Vad tycker ni? Skall man grunda sin portfölj ordentligt med en korg investmentbolag (som jag gör)? Aktiestinsen sålde aldrig något i sina investmentbolag, oavsett värdering. Skall man kanske inte kladda i sina portföljer (som jag gör)? Skall man kanske inte ens vara aktiv - utan bara köpa in sig passivt i Spiltans investmentbolagsportföljer?